Olof G Tandberg –Svensk norska föreningen 60 år: 22 nov 2002

Naboskap i krisetider

För 60 år sedan när broderfolket var ofritt utkom här i Stockholm boken
”En broder i nöd” som blev svenska konstnärers och författares hälsning till Norges kämpande folk. Boken smugglades in i Norge och lästes av många. Den gav kraft under den svarta tiden, den tid som Hjalmar Gullberg tolkade i dikten ”Nu stundar förföljarnas månad”..

”Vår ovän har kommit till makten
och galge vid galge är rest
När månen går fram över trakten
Hörs korparna rådpläga hest…”

Det var just ockupationens grymhet som fick alltfler svenskar att vilja visa sin solidaritet för ett Norge som visserligen besatts men inte kunnat knäckas. Nordahl Grieg uttrycker det i sin dikt :17 mai 1940:

”I dag står flaggstangen naken
blandt Eidsvolls grönnende traer.
Men nettop i denne timen
Vet vi vad frihet er.
Det stiger en sang over landet
Seirende i sitt språk,
Skjönt hvisket med lukkede leber
Under de fremmendes åk.

I Norge växte fram en närmast ursinnig nationalism som gav styrka. Den tolkades av Inger Hagerup i hennes fyr-radiga dikt, som lästes, upprepades och blev omistlig:

” De brente våre gårder,
de drepte våre menn –
Å döde kamerater,
De kuer aldri oss..”

När nazisterna började med mass-arresteringar och avrättningar av norrmän grundades Svensk-norska föreningen (SNF). Höjesterettsadvokat Jens Hauge påpekar att det var ”i motbörs tider”.

SNF var inte baserad på officiell realpolitik eller avvägning av Hitler-Tysklands styrka utan på mänsklig solidaritet på den skandinaviska halvön där folken har gemensamma rötter långt. långt tillbaka i vår gemensamma historia.

Hauge erinrar om att över 700 svenskar gick ut som frivilliga och seglade med den norska marinen eller i den norska handelsflottan. Av dessa svenska frivilliga föll 92 i kampen för ett fritt Norge.

Journalisterna Torgny Segerstedt och Ture Nerman gav det ockuperade Norge sitt oreserverade stöd – och efter hand tog alltfler svenskar ställning och visade sin solidaritet

– så gjorde tidigt Eyvind Johnson när han sakligt deklarerade att ”vår uppgift är att på det sätt vi kan delta i kampen för Norges befrielse”.

Det tidigaste dokumentet i den Svensk-norska föreningens arkiv är daterat den 4 juli 1942 – och har undertecknats av Arne Björnberg, då nybliven
Fil. dr. ämbetsman först i Livsmedelskommissionen, sedan för FN:s informations- och biståndsverksamhet, därefter chef för Tidens förlag, så generalssekreterare för NIB – Nämnden för internationellt bistånd och slutligen ambassadör i Guatemala och Kina - en färgstark och orädd internationalist men med kort stubin.

Det var Arne Björnberg som lyckades skapa en opolitisk svensk-norsk solidaritetsförening. Han fick kryssa försiktigt – hans ordförande i TSF (Tjänstemännens socialdemokratiska förening) var Per-Emil Brusewitz som hade klara Sovjetsympatier. Aktiva var också vänstersocialisterna Ture Nerman, Fredrik Ström och Zeth Höglund vilka gärna skulle ha lämnat borgarna utanför den norska solidaritetsföreningen på grund av ”tyskeriet”.

Historikern Anders Berge pekar på tre orsaker till att SNF bildades:
- dels irritationen över tyskvänligheten i den svenska regeringspolitiken.
- dels behovet av förbättrade svensk-norska kontakter efter ett väntat krigsslut
- dels det ökade antalet norska flyktingar i Sverige.

Arne Björnberg var aktiv medlem i ”Nordens Frihet” – ett sällskap som grundades i december 1939, ursprungligen för att ge stöd åt de svenska finlandsaktivisterna men som breddades till att omfatta många ur den s.k. ”utrikespolitiska oppositionen” som bestod av journalister och organisationer vilka bröt mot den av regeringen påbjudna tystnaden och enigheten i utrikespolitiska frågor. Efter ockupationen av Norge och Danmark fick Nordens Frihet en klar antitysk och västvänlig inriktning som gjorde att tyskorienterade finlandsvänner lämnade sällskapet.

Björnberg fick också stöd för att skapa en norsk solidaritetsförening av rörelsen ”Kämpande Demokrati” som representerade en klart regeringskritisk linje och i likhet med GHT:s Torgny Segerstedt strävade efter att avslöja svenskt hemlighetsmakeri och krävde klart ställningstagande mot nazismen och quislingregimen.

Ytterligare ett namn skall nämnas: Yngve Larsson, folkpartistiskt borgarråd i Stockholm ( opolitiskt borgerlig – tidigare socialdemokrat ) Han valdes till SNFs förste ordförande. Larsson var en allmänt uppskattad ledargestalt och medlem i Nordens Frihet. Det var han som kallade till ett allmänt konstituerande möte för SNF i Stadshuset den 31 oktober 1942.

Det blev välbesökt och dramatiskt. (Mötet har redovisats av Mats Adler i ”När Norges Sak Blev Vår”, hans förtjänstfulla 60 poänguppsats som lades fram vid Historiska institutionen, Stockholms universitet 1992 ).

Björnbergs föredömligt korta stadga antogs av mötet i Stockholms Stadshus utan diskussion, men sedan följde en het debatt med 25 inlägg. Kanske var det en eftergift åt den icke-demokratiska vänstern - mötet enade sig om att välja en styrelse med 35 medlemmar vilka skulle kompletteras med ytterligare 25 norska medborgare, däribland representanter för Det norske samfund i Stockholm. Kanske hade någon en kommunistnation i tankarna med en styrelse med 60 ledamöter. Men Yngve Larsson nickade och tillsatte inom styrelsen en ledningsgrupp på 7 som skötte det löpande arbetet. Han såg sedan också till att Stockholms stad gratis ställde administrationslokaler till förfogande, ty medlemskapet i SNF ökade snabbt; från 200 i november 1942 till 1.100 i februari 1943 för att forsätta att växa till 2,010 i november 1944 varav 400 var norska medlemmar.

Föreningen byggde upp ett kontaktnät med norska flyktingar i Sverige - de utgjorde totalt 50.000 – samt startade en omfattande programverksamhet.

Den första december 1942 arrangerades ett välbesökt möte på Stockholms Konserthus med tonvikt på Norges frihetskamp och norsk kultur. Det sjöngs norska och svenska sånger.

Decembermötet följdes av fler med samma utformning. Fram till 1944 hölls 35 sammankomster - dvs mer än ett per månad, varav åtskilliga där den norska motståndsrörelsen medverkade. Förutom rena kulturmöten, som 100-årsdagen av Edvard Griegs födelse, anordnades protestmöten speciellt den 3 december 1943 då Oslo universitet stängdes och lärare o studenter häktades.

Adler redovisar en besöksfrekvens på omkring 300 personer per möte.
Samtidigt ordnade SNF visningar av Stockholm för sina norska medlemmar och startade studiecirklar för att sammanföra svenskar och norrmän.

Framställningar till regeringen gällde ex. lättnader i restriktioner för gåvopaket eller norska medborgares rättsställning i Sverige.

För att hjälpa norska flyktingar i skogslänen bildades svensk-norska kamratkretsar med stöd speciellt av Eva Remens som organiserade turnéer med norska artister och föredragshållare.

I januari 1944 inleddes norsk-svenska bokmånader Sverige över under ledning av min gamle lärare professor Hans W:son Ahlmann – en aktivitet som fick stöd av en rad svenska kulturorganisationer med litterära föredrag på ca 30 orter.

Så kom äntligen befrielsen – och freden

År 1946 grundades i Oslo den Norsk-Svensk Forening. Den blev ”stiftet etter den 2. Verdenskrig, som hade fört till naermare forbindelser mellom nordmenn og svensker een noen gang tidligere.” Denna systerorganisation har tagit fasta på det Sverige som stod på Norges sida under ockupationen. Föreningen samarbetar med svenskhemmet –Voksenåsen utanför Oslo som ju är Norges nationalgåva till Sverige. I oktober höll föreningen ett välbesökt seminarium på Voksenåsen med rubriken ”50.000 norska flyktingar i Sverige 1940 – 1945”.

Efter befrielsen och freden förändrades vår förenings roll. Den höga aktiviteten trappades naturligt nog ned liksom dess politiska aktiviteter. Men SNF har förblivit en samlingspunkt för Norgevänner och en lunga för norrmän i Sverige som har intresse av intressanta programpunkter.

Mina företrädares namn borgar för kvaliteten. Under de 60 år som gått har SNF bara haft sju ordförande:

Efter Yngve Larsson kom Yngve Lorenz som knöt föreningen närmare föreningen Norden – och det gjorde även hans efterträdare Arne F Andersson, direktör för Föreningen Norden. År 1976 tog stadsfullmäktiges ordförande Eva Remens över ordförandeklubban –hon var under kriget föreningens ombudsman och prioriterade Voksenåsen samt arrangerade sportresor till Norge. 1982 tillträdde DN-redaktören Arne Ruth. År1986 tog juristen Ings-Wille Åvall över och hon blev utan överord föreningens klippa. Charmerande och viljestark har Ings genomfört många program – jag vill här bara erinra om tre: SNFs bussresa 1988 till Stortinget med stortings-presidenten Jo Benkow som guide, resan till Tönsberg den 17 maj 1989 samt en samvaro med den stora artisten Lillebil Ibsen. Jag efterträdde Ings 1998 och har funnit uppdraget klart stimulerande med många nya kontakter.

Syskonföreningarna i Oslo och Stockholm har hjälpt och stöttat varandra i försöken att genom ökad kunskap också öka förståelsen mellan våra länder. Bröderna är visserligen lika utanpå – men låt oss inse att vi samtidigt är klart olika inuti pga kulturskillnader och olika grundattityder –

År 2005 skall vi hjälpas åt att uppmärksamma den fredliga upplösningen av Unionen mellan brödrafolken, Eftersom den lyckliga skilsmässan är lättare att fira väster om Kölen än här har SNFs styrelse antagit en ambitiös programplan och tillsatt en arbetsgrupp som har tagit kontakt med den officiella norska jubileumsorganisationen Hundreårsmarkeringen Norge 2005 AS .

Målsättningen för SNFs arbetsgrupp ”Norge i Stockholm 2005” är tre:

1. KUNSKAP om unionsupplösningen och de 100 årens fredliga samexistens
2. RESPEKT och förståelse för våra nationella olikheter.
3. GLÄDJE: Att med hjälp av humor och glädje finna nya vägar till ökad grannsämja.

SNF hoppas också att aktivt kunna hjälpa den Norska Ambassaden att få fram ett Norskt Kulturhus i Stockholm 2005 som skall stå på fast nordisk grund och bli en motsvarighet till Voksenåsen - mer om det så småningom.

Och givetvis fortsätter SNF sina försök att skapa möjligheter att visa norsk TV i Sverige.

Tack för att ni kommit hit i kväll – tack också för att vi får fira dagen i den generösa norska kyrkan i Stockholm – Tack alla lysande artister, goda ambassadörer och utvalda represtanter som är här för att hjälpa oss att fira vår 60-årsdag. Takk – og -Til lykke med dagen!

Olof G Tandberg
Ordf. SNF