För brödrafolkens väl

Hélène Hanæus, på uppdrag av styrelsen, oktober 2012.

Redigerat av Håkon-Stein Korshavn

Den Svensk-norska föreningen (SNF) i Stockholm firar i november 2012 sitt 70-års-jubileum.
Vi kan undra varför det dröjde två år efter det tyska överfallet på Norge år 1940, innan en solidaritetsförening bildades i Sverige.

Hur som helst är det tidigaste dokument från Svensk-norska föreningens arkiv daterat den
4 juli 1942 och har undertecknats av fil. dr. Arne Björnberg, tjänsteman i Livsmedelskommissionen, en färgstark och orädd internationalist. Björnberg arbetade fram ett förslag till en solidaritetsförening för Norge tillsammans med Per-Emil Brusewitz och Olle Gustavsson, båda medlemmar i Tjänstemännens Socialdemokratiska Förening (TSF). Björnberg krävde att samarbetet skulle ske över partigränserna.

Den första punkten i Björnbergs PM är behovet att genom möten, studiecirklar, resor och
personliga kontakter hjälpa de norska flyktingarna i Sverige att bryta sin isolering.
Den andra punkten gäller behovet att utvidga det svensk-norska samarbetet med tanke på
” tiden efter världskrigets slut”.

SNF:s stadgar från den 31 oktober 1942 fastslår att ”föreningens syfte är att befrämja det fria samarbetet mellan de svenska och norska folken inom olika områden av andlig och materiell
kultur och därmed stärka de inbördes vänskapsbanden”.
Dessutom fastslås att ”föreningen skall i sin verksamhet söka samarbete med andra svenska
och norska institutioner av kulturell, religiös, social eller ekonomisk art”.

Hélène Hanæus, på uppdrag av styrelsen, oktober 2012.

Yngve Larsson, folkpartistiskt borgarråd (opolitisk borgerlig-tidigare socialdemokrat) i Stockholm, blev föreningens förste ordförande. Han var en allmänt uppskattad ledargestalt och medlem i Nordens Frihet.
Larsson utlyste ett allmänt konstituerande möte i Stadshuset den 31 oktober 1942. Det blev ett välbesökt och dramatiskt möte där Arne Björnberg föredrog stadgeförslaget, som antogs unisont. Den heta debatten med 25 talare kom att gälla sammansättningen av styrelsen.
Det konstituerande mötet enades slutligen om 35 styrelseledamöter. Den tillträdande styrelsen
fick i uppdrag att komplettera med högst 25 norska medborgare, däribland representanter för
Det Norske Samfund i Stockholm.
I styrelsen ingick bl.a. författarna Eyvind Johnson, Per Lagerkvist, Marika Stiernstedt och Harry Martinsson samt politikerna Alva Myrdal, Östen Undén och Bertil Ohlin. Fackföreningsmännen August Lindberg, Gunnar Andersson och Ragnar Casparsson, professorerna Nils Ahnlund och
Hans W:son Ahlmann. Journalisterna Torsten Tegnér och Torgny Segerstedt ingick också.
Bland de norska ledamöterna ingick bl.a.redaktör Martin Tranmael, norska flyktingkontorets
chef Annaeus Schjödt, professor Fredrik Paassche, författaren Helge Krog, Philip Houm samt överstelöjtnant Ingvald Smith-Kielland.

Historikern Anders Berge pekar på tre orsaker till att SNF bildades:
1) Irritationen över tyskvänligheten i den svenska regeringspolitiken.
2) Behovet av förbättrade svensk-norska kontakter efter ett väntat krigsslut.
3) Det alarmerande ökade antalet norska flyktingar i Sverige.
Stockholms stad hjälpte till med lokaler som ställdes till SNF:s förfogande.

Medlemsantalet ökade snabbt:
200 medlemmar i nov 1942,
1100 medlemmar i feb 1943,
2010 medlemmar i nov 1944 varav 400 var norska medborgare.
Under åren 1947 och 1948 faller medlemsantalet drastiskt:
950 medlemmar i dec 1947
570 medlemmar i dec 1948

Den verksamhet som SNF började med var som planerat själva programverksamheten.

Avsikten var givetvis att föreningens norska och svenska medlemmar skulle kunna träffas
och därigenom bilda opinion för Norges sak.
Den 1:a dec 1942 arrangerade SNF ett välbesökt möte i Stockholms konserthus. Programmet
knöt an till Norges frihetskamp och norsk kultur. Tal hölls av biskop Aulén och Annaeus Schödt.
Den norske teaterchefen Hans Jacob Nielsen läste norsk lyrik och reciterade Peer Gynt.
Det sjöngs norska och svenska sånger.
Det var ungefär 300 personer per möte.
Samtidigt anordnade SNF visningar av Stockholm för sina norska medlemmar, samt startade studiecirklar för att sammanföra svenskar och norrmän.
Framställningar till regeringen gjordes gällande exempelvis:
lättnader i restriktioner för gåvopaket till Norge,
enskilda skall kunna ge ransoneringskuponger till sockerexporten,
norska medborgares rättsställning i Sverige, där SNF yrkade på att kontrollåtgärder och
restriktioner skall inskränkas till vad som vitala nationella intressen var ”absolut nödvändiga”.

För att hjälpa norska flyktingar i de svenska skogslänen bildades svensk-norska kamratkretsar
med aktivt stöd speciellt av Eva Remens. De organiserade turnéer med norska artister och föredragshållare. I januari 1944 inleddes norsk-svenska bokmånader under ledning av professor Hans W:son Ahlmann. De fick stöd av en rad svenska kulturorganisationer, vilka drev verksamheter över större delen av Sverige.
Dessa program följdes av många fler landet runt, med ungefär samma innehåll och utformning. Fram till år 1944 hölls 35 öppna möten, alltså mer än ett/månad.

Larsson, Björnberg, Tranmael och Schödt var mycket aktiva tillsammans med representanter för den norska motståndsrörelsen. Det förekom skenbart objektiva informativa föredrag med rubriker som ”Dagens läge i Norge” och ”Norges krigsinsats”. Det förekom även rena kulturmöten, som ex ”100-årsdagen av Edvard Griegs födelse” den 15 juni 1943, men också protestmöten, som den tredje december 1943 med anledning av att Oslo universitet stängdes och lärare och studenter häktades.

fortsättning

Vid årsmötet år 1949 avgick Yngve Larsson och efterträddes av Yngve Lorenz. Tyvärr är protokollen från styrelsemöten och årsmöten från denna tid förkomna. Yngve Larsson ingick fortfarande i styrelsen, samt tidigare välkända: Hans Ahlmann, Sven Aspling, Bertil Kugelberg, Ture Nerman, Eva Remens, Mary Jansson, Eyvind Johnson och Ewald Johannesson.
Den nye ordförandens avsikt var att koncentrera verksamheten till att spegla Norges kulturella
liv och därmed skjuta undan de politiska frågorna. En annan tanke hos Lorentz var att knyta
Svensk-norska föreningen närmare föreningen Norden.

År 1950 flyttade föreningens expedition till föreningen Nordens lokaler. Verksamheten dominerades under hela 1950-talet av mötesverksamhet med ca 6-8 möten/år. Exempelvis talade Tryggve Bratteli år 1949. År 1951 medverkade den norske justitieministern och år 1955 talade utrikesminister Lange, då bl. a Östen Undén och landshövding Rickard Sandler närvarade.
Medlemsantalet fortsatte att sjunka:

Medlemsantalet fortsatte att sjunka:
570 medlemmar år 1949
253 medlemmar år 1953
Efter detta höll sig medlemsantalet fram till senare år mellan 170 och 220 st.
År 1950 avgick Yngve Lorenz och efterträddes av Arne Andersson. För sin verksamhet erhöll föreningen stöd från den Svensk-norska samarbetsfonden.
Några nya grepp i verksamheten var exempelvis:
År 1963 inbjöds den norske skeppsredaren Tom Willhelmsen att tala inför ett stort antal ledande personer inom bankvärlden och politiken.
År 1965 inbjöd Arne Andersson till ett möte, som samlade byggbranschens folk i Sverige kring en norsk föredragshållare. Dessa två möten är ett exempel på en ny idé, att fungera som förmedlare mellan olika branscher.
År 1960 öppnades Voksenåsen, en norsk nationalgåva till Sverige. Voksenåsen skulle fungera som hem för svenskar som skulle studera eller besöka Norge.
Även om materialet är sparsamt under perioden 1969-1975, talar det mesta för att verksamheten fortsatte i samma hjulspår som tidigare, med mötesverksamhet på varierande politiska och kulturella Norgeteman. Medlemsantalet var åren 1975-76 210 st.

År 1976 avgick Arne Andersson som ordförande och efterträddes av Eva Remens.
Att nu föreningen uppnått hög medlemsålder avspeglades
i att år 1976 avled Eyvind Johnsson. År 1977 gick både Yngve Larsson och Mary Jansson,
gift Häfstrand, bort.
Eva Remens tog under år 1976 initiativ till en skrivelse angående vad föreningen upplevde
som missvisande marknadsföring av Voksenåsen.
Verksamhetsberättelsen för år 1976 visade att skrivelsen givit ett positivt resultat.
Vintern 1980-81 stod föreningen också som medarrangör till vintersportresor till Norge.

År 1982 tillträdde Arne Ruth som föreningens ordförande. Samma år firade föreningen sitt 40-årsjubileum, med anföranden av bl. a Eva Remens, Sven Aspling, Arne Andersson samt norske generalkonsuln Oddvar Aas.
I maj år 1985 uppmärksammades 40-årsminnet av
krigsslutet, med ett program där bl. a Sven Aspling och
Philip Houm medverkade.

År 1986 valdes Ings Wille-Åvall till ny ordförande, ett uppdrag som hon förtjänstfullt och energiskt innehade under 12 år. Hon var en stor förespråkare för ett vidgat samarbete mellan Norge och Sverige. Redan som tjugoåring skapade hon ett omfattande kontaktnät, som blev väsentligt efter den tyska ockupationen 1940. Ings engagerade sig tidigt i motståndsrörelsen och organiserade flyktvägar för arresteringshotade judar.
Efter två års aktivt arbete med flyktingvägar, tvingades hon själv med mycket kort varsel fly till Sverige, där hon vid Uppsala universitet fortsatte sina avbrutna juridikstudier.
Ings Wille-Åvall avled i Stockholm år 2005, vid 85 års ålder.

Mötesverksamheten fortsatte med i huvudsak kulturella insatser och innehåll. År 1988 till ex arrangerade SNF en temakväll på Hässelby slott i anslutning till projektet ”Dialog Norge-Sverige”, som drevs av norska ambassaden i Sverige och stiftelsen Norsk Forum.
SNF har även arrangerat ett antal resor till Norge, bl. a till Voksenåsen, Tönsberg, Oslo och Bergen.
SNF har upprätthållit en jämn verksamhetsnivå och medlemsantal.
Vid många tillfällen har föreningen presenterat framstående norrmän och svenskar inom ramen
för verksamheten.
Som helhet får vi dock anse att SNF sedan år 1949 knappast har spelat någon roll i den allmänna debatten. Man kan närmast karaktärisera SNF som en samlingspunkt för svenska Norgevänner.

Svensk-norska föreningens 70-åriga historia kan sammanfattningsvis indelas i tre skeden:
Det första: under andra världskriget, då aktiviteten var hög och föreningen var aktiv på den politiska arenan.
Det andra: åren 1945-49 då det ursprungliga drivkrafterna klingade av. Föreningen var fortfarande mycket aktiv och det togs flera initiativ för att spela en ny roll. Tillbakagången var dock oundviklig.
Det tredje: från år 1949 och framåt: att finnas som en samlingspunkt för Norgevänner och erbjuda dessa en programverksamhet av god kvalitet, men utan att spela någon politisk roll.

Målet har ju alltid varit att SNF skall ha som syfte, att främja de svensk-norska relationerna.
Perioden åren 1905-2005 är en epok då demokratin slog igenom i Norge och i Sverige.
När unionen upplöstes 1905 var Norge ett av Europas fattigaste länder. I dag är Norge en av världens rikaste nationer.

Det moderna Norges hundraårsdag 2005, markerade även nationens kulturella mångfald och kreativitet.

Att konflikten år 1905 löstes med fredliga medel framhålls ofta, som ett föredömligt exempel i det internationella arbetet, att lösa olika mellanstatliga konfliktfrågor.

S N F samverkade med den norska hundraårsmarkeringen Norge 2005 AS, som riktade sökarljuset mot det moderna Norges utveckling med öppenhet och samarbete som främsta prioriteringar.